10 – 30 december 2011
Första gången jag kom i kontakt med Lars Hillersberg personligen, var ungefär två år efter den händelse som skulle bli ihågkommen som 11 september. Hillersberg hade då en utställning på Galleri Hjärnstorm, beläget i en källarlokal i hörnet Valhallavägen, Skeppargatan på Östermalm i Stockholm. Väl nere på utställningen gick det inte att ta miste på vem i lokalen som var Hillersberg, han var i full färd med att arbeta på ett stort collage med seriefigurerna Fix och Fox[1], som här blev jagade av poliser. Jag som aldrig tidigare träffat Hillersberg utan mest kände till hans verk, tyckte att det var ett något udda – men behagligt och interaktivt sätt – att ha vernissage på. Senare fick jag veta att detta inte var en ovanlighet för Hillersberg, hela utställningsperioden innebar för honom närvaro och aktivitet. Detta resulterade i att det var först då utställningen monterades ner som samtliga verk var klara.
På utställningen fanns en bild som jag kände igen från Liljevalchs och som dykt upp i media ett år tidigare, verket hade titeln 11 september. Motivet var detsamma som de flesta av oss idag främst förknippar med datumet; två höga rektangulära byggnader där det kommer grå rök ur sidan på den ena skyskrapan. Det som dock skilde sig i Hillersbergs sätt att skildra händelsen, var att jämte byggnaderna böjde sig Frihetsgudinnan ner mot de två tornen och antände dem med sin egen fackla. Bilden var en litografi som låg bland hundratals andra i en resväska på golvet, där man själv fick plocka och välja. För mig ingav detta samma spänning som när jag som barn kom in i en butik med begagnade serietidningar; man visste aldrig vad man kunde hitta.
På utställningen träffade jag även Pia Jämtvall, och blev inbjuden att komma ner till Gnesta för att se hennes utställning och besöka dem på Bryggeriholmen någon vecka senare. Jag och min dåvarande flickvän åkte ner över dagen för att gå på utställningen, där hon visade teckningar som bland annat kom från hennes seriealbum ”Sannsagan om Pia”. Berättelsen handlar om Pias hårda uppväxt, med missbrukande föräldrar som är oförmögna att ta hand om henne. Hon får bo hos olika släktingar som dock inte heller sköter uppgiften, och efter att hon lämnat sina tillfälliga ”föräldrar” kommer hon snabbt i kontakt med droger. Här illustreras det som kommer med ett aktivt drogberoende, vännerna som dör, den egna ångesten och rädslan för att själv ta sig ur beroendet. ”Sannsagan om Pia” är alltså en otroligt mörk berättelse om vuxenvärldens svek mot ett ensamt barn, laddad med svart humor.
Efter att vi varit på Pias vernissage begav vi oss till deras hus på Bryggeriholmen. Jag minns det som att Lasse först och främst var väldigt stolt över det motorcykelgäng som hade sin föreningslokal på tomten. När man sedan kom in i huset påminde de undre rummen vi gick igenom om scenografin från Pettson och Findus, det var mycket trångt och väldigt mycket att se. Sedan kom man upp i det som fungerade som kombinerad matsal och träningssal; där fanns ett stort pingisbord som även fungerade som matbord. Resten av huset var fördelade på ett flertal rum som var fyllda med Hillersbergs samling av böcker och konst. På vinden fanns stora skulpturer i papier-maché, och det var en ganska kuslig känsla där man såg dem tronandes, fylla upp hela vindsrummet. Jag tog ett antal bilder samtidigt som jag gick runt i huset, som jag är väldigt glad över att jag kan dela med mig av idag.
Man skulle kunna säga att den känsla som vårt besök ingav, var raka motsatsen till det Pia beskriver i ”Sannsagan om Pia”. Både Hillersberg och Pia var två mycket varma personer, de spred en trygghet omkring sig som gjorde att vi kände oss väldigt välkomna i deras hem.
Valdemar Gerdin, 2011
[1] Fix och Fox var en barnserietidning i Tom och Jerry anda som var populär på sextio och sjuttiotalet.